Katterna

Rudolfina

Dräktiga Rudolfina på traven

När tredje generationen katter föddes här på Snickartorp, bestämde vi oss för att försöka tämja dem. Vi började med att sätta ut mat i en skål vid garaget och där fick de äta i några veckor. Sedan började vi att sakta flytta skålen närmare huset och till slut kom katterna upp på verandan och åt. Så småningom accepterade de att jag satt och tittade på, och en dag kunde jag äntligen nudda vid en av dem med handen utan några protester. Denna process krävde naturligtvis stort tålamod, men det är en sak som jag har gott om.
Vi gav de här kattungarna namnen Rudolf, Kinesen och Ozzie. Rudolf för att han var röd i nacken (inte om mulen), Kinesen för att han var gul bakom öronen och Ozzie för att han påminde om en ozelot. Senare, när vi studerat dem närmare, fick vi ändra namnen till Rudolfina och Kina eftersom de två var honor.

Rudolfina, Kina och Ozzie smörjer kråset på verandan

En dag kom Rudolfina ensam för att äta. Kina och Ozzie var försvunna och vi har aldrig sett dem sedan dess.
Rudolfina blev nu tamare och följde mig som en hund när jag gick runt på tomten och ibland slängde hon sig på rygg framför mina fötter för att bli kliad på magen. Jag kunde även ta upp henne i famnen korta stunder.
Tiden gick och det blev vår, och då gick det som gör om våren. Hon parade sig med Lill-Spöket, sin morbror.
Hon födde sina ungar fredagen den 13 juni 1998. Samma dag visade hon mig dem, liggande bakom några plåtar som stod lutade mot väggen på uthuset. Hon lät mig ta upp dem trots att de fräste åt mig. En av dem hade ett ansikte som genast fick mig att tänka på en clown och fick naturligtvis namnet
Clownia.
Att få ett sådant förtroende från ett vilt djur ger en alldeles speciell känsla.
Rudolfina låg troget hos sina ungar och lät dem dia henne. Hon var en god kattmor. Till verandan kom hon och åt när vi satte ut mat en gång om dagen.
Sent på kvällen tolv dagar efter födseln hörde vi ett hemskt kattvrål och sedan blev det alldeles tyst. "Nu var räven här", sa jag till Sonja och rusade ut i natten. I skogen försvann något när jag kom springande. Till min förvåning hittade jag alla tre ungarna oskadda.
Räven hade alltså tagit Rudolfina när hon försvarade sina ungar!
Jag lade ungarna i en låda i vedboden och ringde en veterinär på morgonen för att höra vad vi skulle göra och vilka chanser det fanns för att ungarna skulle överleva. Sedan bar det av till apoteket för inköp av liten nappflaska och mjölkersättningspulver. Nappflaskan var inte så dyr men mjölkersättningen kostade 114 kronor burken och det blev med tiden sju burkar!
Jag försökte mata ungarna, men fick inget ordentligt hål på nappen till att börja med. Så småningom fick de i sig lite, men efter håljustering visade de sig vara riktiga små matvrak.

Clownia suger livet ur nappflaskan

Eftersom ungarna inte hade någon mor som gjorde dem rena och torkade dem, blev de ganska snart både smutsiga och blöta. De riskerade att frysa ihjäl på natten, så vi blev tvungna att ta in dem i huset, bada och torka dem.
Till mångas förvåning lyckades vi föda upp alla tre ungarna till vuxen ålder. Nu har vi tre mycket tama katter, som nu själva har ungar.

Så vi fick innekatter, trots att det aldrig hade varit vår mening. Vi var så nöjda med att ha ett gäng gnagarjägare utomhus.

Och på den vägen är det...

Jan

Lömsk blick, men ett hjärta av guld


Till förstasidan

Länkar till valda delar av webben

Sidan uppdaterad 2001-07-04